|
Klockan 11.54 den 4 januari fick jag ett telefonsamtal från Sam Stigsson, sedan många år fritidsboende vid Morfarshamn (under större delen av året). Han stog på parkeringen vid affären i Skillinge och hade en skum vadare på tången nedanför. "Rejält gulbent, jag tror det är en gulbena. Den ser dessutom mest ut som en glutt så jag undrar om det inte är en större gulbena!" Kunde jag komma och titta på fågeln?
Jag påpekade att de flesta storsnäppor med gula ben man ser höst eller vinter är unga rödbenor, som kan vara överraskande gulbenta. Nej, det här var nog ingen rödbena, trodde Sam, och tillade "Jag hoppas jag inte lockar hit dig i onödan!"– Ingen fara, svarade jag. Här på Österlen är även en rödbena i januari en höjdare så jag kommer gärna. Saken måste ju undersökas! – Om du ser den i flykten, så kolla om den har rödbenans vita vingband!
Strax efter 12.05 bromsade jag in på parkeringen i Skillinge, såg fågeln genom sidorutan, höjde kikaren och tänkte direkt: "Rödbena? Knappast. Större gulbena? JA!"
Snabbt ut. Nu gällde det att få foton av fågeln snarast möjligt, och innan jag egentligen var säker på vad det var. Så det var bara att i det dåliga januariljuset bränna av ett antal bilder på fri hand ifrån parkeringen. Ingen idé att gå närmare, fågeln kunde ju skrämmas.
Benen var verkligen knallgula på ett sätt inga rödbenor är – så rödbena kunde enkelt uteslutas. Stor och rund i kroppen och ett proportionellt litet huvud – bra karaktärer för större gulbena jämfört med mindre gulbena.
Vid det här laget hade det gått ytterligare ett par minuter och vi var rejält skakade, både Sam och jag. Så det gällde att inte förivra sig. Jag tänkte "Vad har vi missat? Gör vi en totalblunder så att det ändå kanske är en rödbena eller gluttsnäppa?" Så här i efterhand, och när man tittar på bilderna, kan man tycka att det verkar helkorkat, men jag tänkte faktiskt så. Och det fastän Sam i flykten hade sett avsaknad av både vita vingband och vit ryggkil (istället vitt band över övergumpen ungefär som en grönbena)!
Men nej, att det var en gulbena var ställt utom tvivel. Större eller mindre? Ja, mindre gulbena var egentligen aldrig något seriöst alternativ. Vi visste båda att mindre gulbena påminner rätt mycket om dammsnäppa, medan större gulbena mer liknar en gluttsnäppa (även om man förvisso i Nordamerika då och då kan stå inför en gulbena som inte är alldeles lätt att artbestämma).
Fågeln födosökte flitigt i tången och vid det här laget hade den gjort några kortare flygturer och i flykten varje gång låtit höra ett 3-stavigt, ganska gluttlikt, men lite gällare tju-tju-tju, eller nästan tji-tji-tji, som en lite upphetsad glutt. Sam hade hört det gluttlika lätet någon gång redan innan jag anlände.
Det hade nu gått drygt tio minuter sedan jag kom till platsen och det började bli hög tid att larma ut fågeln. Jag hade för mig att det bara förelåg två tidigare fynd i landet, det första på '70-talet med endast två observatörer, det visste jag. Beträffande det andra fyndet hade jag lite dimmigare begrepp men var rätt övertygad om att den fågeln inte heller varit dragbar. Så jag förstod att intresset för större gulbena skulle vara på meganivå, ja i höjd med en annan favorit som t.ex. svarthuvad trut, för att på måfå ta en art ur högen.
Så det gällde ju att verkligen vara säker på sin sak innan folk slängde sig i bilarna för ett tungt Sverigekryss, ja för många en lifer – som bara visade sig var ett hyggligt årskryss.
Jag visste att arterna skilde sig rejält på lätet, och kände att jag ville få det bekräftat att det var större gulbena som lät gluttlikt. En fågelbok plockades fram, det räckte att kasta ett öga på större gulbenans läte och saken var klar: fågeln kunde larmas såväl på Club 300:s rikslarm som det lokala SiX-larm. Larmet gick alltså ut nästan på minuten en halv timme efter Sam först hade fått syn på djuret.
Fågeln var som sagt födosökande, men vi konstaterade att den inte verkade nöjd med vad den hittade på de ganska vida, blottlagda tångbankarna för med jämna mellanrum tog den till vingarna och flög – alltid med sitt 3-staviga glutt-läte – 50, 100 eller 200 meter mot söder, varje gång mot söder. Vi rundade Sandy Hook och gick efter för att behålla kontakten med fågeln. Så småningom hade den kommit till området strax norr om Skillinge badbrygga och vid det här laget hade 3–4 skådare hunnit dyka upp (varav en missuppfattat situationen och trodde att han var på väg till ett årskryss på mindre gulbena!).
Strax efter 12.45 – d.v.s. tämligen exakt 55 minuter efter att Sam upptäckt den – tog fågeln med ett tju-tju-tju rejäl höjd och vi kunde följa den långt mot söder innan den försvann bakom Skillinge södras tallar. "Risteören eller Norrekås nästa", sa vi till varandra. Men fågeln hittades inte igen. Det finns nog inte tillräckligt med föda för en större gulbena på Österlen i januari.
Den 3 januari blåste det halv storm från sydväst här på Österlen. Sent på eftermiddagen påpekade hustrun att det var +9° utomhus. I januari! – Varm Atlantluft, replikerade jag. Föga anade jag vad dessa Atlantvindar skulle föra med sig.
Heder åt Sam Stigsson, Morfarshamn, som både var observant på en avvikande vadare och dessutom såg till att en kamera snabbt skakades fram!
Magnus Ullman
|
Vid Skillinge rådde lågt vatten med vida tångbankar för en födosökande större gulbena den 4 januari.
- Intensivt gula ben visar att fågeln är en gulbena – och att de är så väldigt gula dessutom ett stöd för den större
- Vingspets sticker ut bakom stjärten visar att det är en gulbena (och t.ex. inte rödbena eller gluttsnäppa)
- Rund, kraftig kropp och ett proportionellt litet huvud är bra karaktärer för den större arten
- Generellt gluttsnäppelik inklusive antytt uppåtböjd näbb (och dessutom något längre näbb än hos mindre) bra karaktär för större
- Aningen tydligare ögonring än hos mindre gulbena
Detta är en 2k-fågel (dvs 2:a kalenderåret, alltså kläckt 2012) baserat på juvenila tertialer och större täckare med ganska glesa, huvudsakligen triangulära ljusa teckningar som ger ett sågtandat mönster (adult i vinterdräkt har smalare, mer rektangulära ljusa teckningar som ger ett mer finbandat intryck)
Fågeln visar dessutom nyanlagda gråtonade och något fräschare ryggfjädrar, någon enstaka täckare samt den innersta tertialen. De flesta tertialerna och täckarna har en aningen brunare grundfärg och verkar något mer slitna och är alltså kvarsittande juvenila fjädrar.
Fjädrar av två olika generationer i januari visar att fågeln inte är adult, utan en ungfågel, d.v.s. 2k.
Läs mer:
Ystads Allehanda 4/1 2013
|
